Vandra med karta och kompass

Bästa vandringen i obanad terräng

Efter en intensiv helg på jobbet var det underbart skönt att kliva ut i okänd natur och vandra med karta och kompass.

På hemvägen stannade vi till vid kolarkojan efter Sörmlandsleden söder om Svalboviken

Freja och jag fick några sköna timmar tillsammans i den sörmländska naturen och samtidigt fick jag inviga min nya ryggsäck -15 från Snigel.

Nya ryggsäcken funkade bra och passar mig fint. Nu ska vi se hur den funkar fullastad under en längre tripp.

Vi startade i närheten av Svalboviken och vandrade söderut genom skogen. Jag tog ut kompassriktning med hjälp av Ute-kartan och valde mål som stack ut geografiskt för att sedan ta nya riktningar och jag får lov att säga att man kan faktiskt ta sig fram långa sträckor genom skogen med god precision.

Det var lite spännande att gå in i tät granplantering strax efter att man passerat grisarnas gyttjebad som var full av färska spår, Freja tyckte nog att det luktade mycket gris här.

Fördelen med en sådan här vandring är att man lär sig orientera med karta och kompass och man lär sig att hålla rätt riktning, dessutom så hittar man så mycket spännande som man kanske inte skulle se om man följer en stig.
Eftersom jag testade nya ryggsäcken så missade jag att att packa ner första förband, klortabletter (till vattenrening) och gasolkök.

Visst kan det vara bra att ringa in elden med stenar, men det är inte särskilt fint att se sådana här spår i naturen. Det bästa är om man inte lämnar några spår över huvud taget.

Jag hade tankar på att göra en eld för att koka te och rena vatten, men skogen var för torr så jag hoppade över det därför fick jag även hushålla med vattnet.
Matsäcken bestod av blåbärsbullar, korvsmörgås och vatten, och Freja hade lite god ost, skinka och lite torrfoder med.

Vi korsade någon form av slaktplats eller i alla fall ett ställe där det dumpats slaktavfall. Det låg ett 25: tal skallar utspridda i skogen.

Men jag kunde dryga ut maten med blåbär, lingon och vildäpplen.
Efter ett par timmar började jag känna ett begynnande skavsår och jag som inte hade något plåster med, inte bra.

Tur att det fanns välsmakande blåbär att äta, snacka om att jag fick tillbaka energin.

Vildäpplen smakade också gott

När jag stannade för lite längre rast och lunch så tog jag av mig kängorna och hängde upp strumporna på tork. Jag hade två par tunna strumpor på fötterna och de torkade bra hängandes på en gren i solen.
Den dyblöta T-tröjan fick också hänga på tork.
Rasten varade i ca 45 minuter, lagom för att mina blöta fötter och persedlar skulle hinna torka. Jag hittade dessutom noppor nere vid hälen från innerfodret på kängorna, de tog jag bort.
Det var skönt att torka fötterna och att ta på sig torra strumpor och torr tröja.
Nu valde vi att följa Sörmlandsleden tillbaka till bilen och jag kände inte av skoskavet något mer.

Det är inte ofta man kliver ut ur en snårskog precis framför en spång. Kanske ska köpa en lott i dag.

Vet inte om det är en en käke från ett vildsvin eller en tamgris?

När vi kom hem var både Freja och jag nöjda med turen. Skönt väder, skön natur, skön ryggsäck och gott om blåbär och äpplen.