Vädret såg ut att bli ungefär som gårdagens (regn alltså), men det hade ju funkat så det skulle nog gå bra i dag också.
Det är skönt att kasta ankar...
På Lofoten hade Linnea hittat två stora fiskekrokar som hon satt fast fram på hojen.
Nu fanns det bara en kvar den andra satt troligen på tjuren någonstans.
Eftersom vi ändrat våra planer och skippade väg 17 så hade Linnea förhandlat sig fram till att vi skulle åka till Trondheim.
Sagt och gjort, dagens mål var Trondheim.
När vi närmade oss civilisationen tätnade trafiken oroväckande, det blev köer och stora tvåfiliga motorvägar. Inget vidare kul.
Väl inne i Trondheim var det som vilken större stad som helst. Vi parkerade hojen och gick raka vägen till ett stort hamburgerhak för att frossa.
Utanför på gatan var det någon stackare som hade gettupp. Ambulanspersonalen gjorde så gott de kunde för att rädda livet på honom.
Så är det i stan tänkte jag, ”att folk rusar runt på jakt efter något annat hela tiden och fyller på energin med samma skit som vi satt och åt.
Hela tiden överösta med reklam och ljud”.
Nej fan! Nu ville jag här ifrån.
Linnea såg frågande på mig när jag började skruva på mig och snacka om att dra vidare.
”Vi har ju nyss kommit?” Blev hennes givna svar. Och hon hade alldeles rätt, klart vi skulle kika runt i stan lite.
Efter några butiker började det krypa i kroppen igen. Och när vi var på väg in i någon klädaffär som såg ut som rosa sockervadd, sa jag stopp.
Nu orkar jag inte mer!
Linnea blev förstås besviken och det är jag ledsen för, hon var verkligen värd att få gå och titta. Men jag stod inte ut helt enkelt.
”Det är bättre med mamma för hon gillar att gå i affärer” mumlade Linnea besviket. Jag vet.
Nu skulle vi försöka komma tillbaka till verkligheten alltså till naturen.
Men det var fruktansvärda bilköer. Över en timme tog det att komma ur stan, helt otroligt!
Efter ytterligare några mil i dåligt väder med tät trafik och många lastbilar som vi körde om, bankade Linnea mig frenetiskt på axeln och pekade och sa att vi tappat något.
Jag fick göra ett hastigt stopp på närmsta ställe.
Vi stod där på parkeringen och hon förklarade för mig att hennes påse på foten blåst bort, samtidigt som alla lastbilar som jag tidigare kört om passerade. Typiskt!
Vi fixade en ny påse och körde vidare, vi svängde av huvudvägen till en mindre och genast blev allt lite roligare.

Kvisthål i golvet





...i Trondheim


Micke