Ni som körde 100% Offroad -08 vet hur vi kände oss. Det blev 47 mil i 100% aprilväder för oss den här dagen.
Korvfingrar försöker hitta knappen
En otrolig lättnad spred sig i våra frusna kroppar när vi svängde in på macken och såg att den var öppen.
Det var en modern mack med varmkorv och allt annat som en frusen hojåkare behöver. Framför allt hade de gummerade arbetshandskar.
Vi gick in och drog av oss ytterkläderna för att släppa in den välbehövliga värmen.
Jag tog en stor kaffe, Linnea käkade en stripps och drack en varm choklad.
Vi gjorde oss ingen brådska.
Inne i ett hörn stod den lokala fiske-föreningens dator, färdig att användas av kunder och annat löst folk.
Vi uppfyllde båda kriterierna.
Jag gick in på SOE och skickade en hälsning (det är det första inlägget i den här rapporten). Kändes skönt. Som att komma hem lite.

Tjejen i kassan skrattade lite medlidande när jag frågade om avstånd och väder upp till Nordkap.
Hon svarade att det nog skulle ta minst ett par timmar upp dit och vädret kunde man aldrig lita på.
Det hade i alla fall regnat tidigare på morgonen. (som om vi inte hade märkt det)

Det gick faktiskt att kränga på gummi handskarna över de vanliga. Ibland kan det vara bra med små skrivbordshänder.
Jag hade stoppat fötterna i plastpåsar och Linnea hade påsar över kängorna. Allt för att bevara värmen och hålla fukten borta.

Tanken var fylld och vi var laddade när vi drog iväg från macken. Nu skulle inget stoppa oss.
Tänk så fel man kan ha och hur lätt det är att allt får ett hastigt slut.
I samma stund som jag fått upp bra fart och kände en viss iver att beta av mil, kliver en ren upp mitt på vägen.
Den var bakom ett krön, jag såg den för sent.
Med klumpiga fingrar, typ PVC-slang, lyckas jag bromsa så mycket det gick. Hojen ställde sig på tvären på den blöta asfalten.
Det kändes som att tvärnita ett lok med all packning.
På något vis missade vi den. Förmodligen tackvare renen som tog ett kliv åt sidan.
Det var nära ögat och en hel ren för den delen.
Efter det tog vi det lugnt, som ni förstår. Det skulle visa sig att det fanns massor med renar här så 70 km/h blev max hastigheten.

Vägen slingrade sig på bergskanten som störtade brant ned i Ishavet.
Vi såg de första trä ställningarna med ”klippfisk” och stannade för att ta några bilder. Det var inte lätt med korvfingrar.
Jag tror det är saltad/torkad Torsk, men även annan fisk och att den kallas ”klippfisk” för att den förr i tiden torkades på varma klippor.
Den exporteras till japan och södra Europa, vi äter den till jul som lutfisk.

Naturen kändes ogästvänlig och vi kände oss bräckliga i den här karga och storslagna miljön.
Det var mycket säreget berg, typ skiffer med dramatiska former.
När Ishavet med full kraft höll på att kasta oss av vägen, kände vi oss verkligen små.
Man var otroligt utsatt för de krafter som vinden från Ishavet kunde bjuda på.
Vi pendlade flera gånger över hela vägen.
Det fanns inget att sätta emot. Då gällde det att inte köra för fort. Vinden kom plötsligt och med full kraft. Helt utan varning.
Som sagt här vill jag inte övernatta.

Fortsättning på dagen följer…


Micke



Dramatiskt möte med Ishavet







Första klippfisken


Vädret växlade snabbt. Aprilväder.